“History doesn’t repeat itself, but it does rhyme.” – Mark Twain

“History doesn’t repeat itself, but it does rhyme.” – Mark Twain

 

Stefan Ingves är inne på en väg ingen har färdats på men kan slutdestinationen vara den samma som Bengt Dennis gick tillmötes i början på 90-talet? Agerandet är slående likt men ur två motsatta utgångspunkter. För den självsäkra fasaden riksbanken uppvisar stämmer inte överens med deras ”trackrecord” i att spå framtiden vilket räntehöjningen under hösten 2007 bevisar. Även riksbankens egna prognoser om vad de själva ska göra missar man. Kanske borde ett regelbaserat agerande (läs tvångströja) vara på sin plats, som till exempel Taylor-regeln.  

 

Efter avregleringarna på finansmarknaderna i slutet på 80-talet upplevde Sverige en högkonjunktur som avslutades med att bubblan i fastigheter och aktiemarknaden sprack.

Räddningen av banksystem och statens inblandning i krisen satte press på den svenska kronan som då hade en fast växelkurs. För att upprätthålla och försvara växelkursen tvingades riksbanken med Bengt Dennis som riksbankschef köpa in utländsk valuta till valutareserven. Denna strategi visade sig tillslut vara lönlös och riksbanken gav upp och övergick till en flytande växelkurs.  Försvaret med valutaköp och räntor upp emot 500 procent en kort tid kostade Sverige mycket pengar. Valutakrisen orsakade inte kraschen i fastigheter och aktier men hjälpte till att förvärra den. Enda positiva var att Sverige tillslut gav upp på tanken om en fast växelkurs och med kronfallet som följde uppstod en devalveringseffekt vilket gynnade exportföretagen som då kunde agera draglok ur krisen. Idag är fastväxelkurs nästan enbart använt av skurkstater vars politiker inte tål en marknadsvärdering. Något riskbanken ska tänka över när de försöker hålla kronan nere…  

 

 

Penningpolitiken beskrivs ofta med olika tumregler, en av dessa är Taylor-regeln som visat sig beskriva centralbankers agerande väl. Den har visat ge goda underlag till hur penningpolitiken borde bedrivas under olika situationer i ekonomin. Enligt denna regel beror styrräntan på inflationen, resursutnyttjandet och den långsiktiga räntenivån. John Taylor presenterade denna regel 1993 för att man ska kunna bestämma och justera räntor på ett sätt som i teorin ska stabilisera ekonomin på kortsikt samtidigt som man bevarar långsiktig tillväxt. Regeln föreslår förenklat att en centralbank ska höja räntan vid hög inflation eller om sysselsättningen överstiger full sysselsättning, och att den sänks vid omvänd situation.

 

Under 90-tals krisen kan vi konstatera att riksbanken enligt Taylor-regeln hade för låg ränta under högkonjunkturen i slutet på 80-talet och  alldeles för hög i krisen. Riksbanken hade dock helt andra mål som att upprätthålla den fasta växelkursen, påhejad av diverse politiker som inte vill tappa ansiktet inför omvärlden. Vi kan se att riksbanken i sin fokus på en artificiellt hög kronkurs förvärrade krisen genom för höga räntor.   

 

Efter att ha tvingats överge den fasta kronkursen annonserade riksbanken den 15 januari 1993 att penningpolitiken skulle inriktas mot prisstabilitet, man införde ett inflationsmål om 2 procent. Då för hög inflation kan skada ekonomin och en för låg kan leda till deflation. Definitionen av inflation blev förändringen i konsumentprisindex, KPI. KPI valdes då det var ett väletablerat mått som omfattar en stor del av hushållens konsumtion. Nackdelen med måttet är att det påverkas av ränteförändringar. Ränteförändringarna påverkar bostadsräntorna som ingår i KPI, så när riksbanken sänker räntan för att höja inflationen går KPI ned och tvärtom. På senare år med stora ränteförändringar har detta bidragit till problem för riksbanken och i september i år bestämdes att KPIF ska användas istället. KPIF är KPI men med en fast ränta. Så nu när vi har en fast ränta i inflationsmåttet kommer framtida räntehöjningar inte ge någon positiv inverkan på inflationen men under sänkningarna när vi hade KPI då fick vi en negativ effekt. Smidigt herr Ingves!

 

Efter införandet av inflationsmålet och fokus på prisstabilitet kan vi se att riksbanken och dess räntepolitik legat nära Taylor-regeln i nästan 20 år, men som vi ser i bilden nedan händer något 2014.

 

“History doesn’t repeat itself, but it does rhyme.” – Mark Twain

 

Precis som under 90-tals krisen då riksbanken hade för höga räntor på grund av kronan ser det idag ut som att riksbanken har för låga räntor. Varför har man från gått Taylor regeln igen? Timingen är nog ingen slump. ECB kom i början på 2015 med sitt stora stimulanspaket och riksbanken ansåg att kronan måste hållas svag ur konkurrenssynpunkt. Välkommen negativ ränta och obligationsköp!  Riksbanken ger sig återigen in i att försöka gå emot marknadskrafterna och manipulera kronkursen, denna gång ett omvänt försök i att hålla den låg istället för hög. För att hålla den hög under 90-tals-krisen köpte man valuta, för att hålla den nere idag har man negativ ränta och utför obligationsköp. Vi kan kalla det för en ränte-peg Det kanske gynnar svensk export men brukar inte ge någon långsiktig tillväxt och kan på sikt vara skadlig, strategin brukar inom ekonomi kallas ”Beggar thy neighbour policy”(En policy för att förbättra sin egen ekonomi men samtidigt skapar ekonomiska problem för andra länder.). Sverige borde känna till att devalveringar inte fungerar och för dem som tror att de gav någon effekt kan man begrunda att svenska kronan och schweizerfrancen stod i 1:1 på 70-talet. Idag står kursen i 8,36:1

 

Hur kommer det att sluta? Risken är att svenska folket kommer få plocka upp notan. En intressant iakttagelse är att John Taylor (fadern till Taylor-regeln) just nu är kandidat till posten som fedchef och nog behövs en tvångströja på centralbankerna… Hur Ingves ska krypa ut detta utan att ekonomin skadas och hur kronan kommer uppföra sig ska bli oerhört intressant att se .

 

May you live in interesting times”

 

Lonewolf